De vanligaste arterna
Vanlig geting (Vespula vulgaris) 12-20 mm
Ofta i marken (kallas “jordgeting”), hålrum eller vindarHar ett ankar- eller pildformat svärtat mönster i ansiktet. Det är oftast denna som stjäl mat vid fikat på sensommaren.
Tysk geting (Vespula germanica) 12–20 mm
Väggar, under takfötter eller i markenMycket lik den vanliga getingen, men har tre små svarta prickar i ansiktet. Söker sig också gärna till vår mat.
Bålgeting (Vespa crabro) Upp till 35 mm
Håla träd, uthus, fågelholkar och vindarSveriges största geting. Har rödbruna inslag på huvud och mellankropp. Trots sin storlek och brummande ljud är den mycket lugnare och skyggare än sina mindre släktingar.
Rödbandad geting (Vespula rufa) 10–20 mm
Nästan enbart under jordHar tydliga rödaktiga/rostbruna fläckar längst fram på bakkroppen. Bryr sig sällan om mänsklig mat.
Buskgeting (Dolichovespula media)
Hängande fritt i buskar och trädOfta väldigt mörk i färgerna med ett tydligt gult “V” på ryggen. Bygger runda bon utomhus.
Det här skiljer dem framför allt åt:
Ansikts- och ryggmönster: Alla getingar är gulsvarta, men de svarta prickarna och linjerna i getingens ansikte (samt färgbanden på ryggen) fungerar som “fingeravtryck” för att artbestämma dem.
Intresset för vår mat: Det är i princip bara vanlig geting och tysk geting som söker sig till människors mat och dryck. De flesta andra getingarter håller sig helt till naturens egna byte och nektar.
Myten om “Jordgetingen”: Många tror att jordgeting är en egen art, men det är i själva verket bara vanliga getingar (eller rödbandade getingar) som valt att bygga sitt bo i en sorkgång, kompost eller under en altan.
Så här bygger getingar sina bo
Getingar bygger sina bon genom att samla in trä från gamla stolpar, staket eller trädgrenar. De gnager av små träfibrer, blandar dem med sin saliv och tuggar ihop det till en formbar massa. När massan torkar blir den till ett starkt, pappersliknande material som tål både vind och regn.
Själva konstruktionen sker på tre helt olika sätt:
- Det frihängande bollboet
Vissa typer av bon byggs helt öppet i det fria. De hängs upp i en kraftig gren i en buske, i ett träd eller direkt under en takfot.
Konstruktion: Det börjar med en liten fästpunkt längst upp som byggs ut till en serie våningar med sexsidiga celler. Därefter täcks hela boet med flera isolerande skikt av pappershölje tills det får formen av en rund eller droppformad boll med ett litet ingångshål längst ner eller på sidan.
Kännetecken: Kan växa från storleken av en golfboll på våren till en fotboll på sensommaren.
- Dolda bon i håligheter ovan mark
Många föredrar skyddade och mörka utrymmen framför att bygga öppet.
Konstruktion: Istället för att hänga helt fritt anpassar de boets form efter det utrymme som finns tillgängligt. De bygger kaxar (våningsplan) som de förankrar mot innerväggar eller balkar. Pappershöljet runt om behöver här inte vara lika tjockt eftersom byggnaden ger naturligt skydd mot väder och vind.
Platser: Mellan väggarna i bostadshus, på kalla vindar, inuti fågelholkar eller i ihåliga trädstammar.
- Underjordiska bon
Det finns också bon som byggs helt och hållet under markytan.
Konstruktion: Arbetarna utnyttjar befintliga håligheter – till exempel övergivna sorkgångar, naturliga svackor under trädrötter eller komposthögar. Efterhand som samhället växer till tusentals individer gräver de faktiskt ut hålan genom att flytta bort jord- och stenfartiklar och bygger ut våningsplanen nedåt.
Kännetecken: Ofta syns bara ett litet “flyghål” i gräsmattan eller i jorden där insekterna konstant flyger ut och in.
Fun fact om tillverkningen: Olika material ger olika färg! Beroende på om de har gnagt på murket grått trä eller nytt brunt trä får boet en randig och marmorerad yta i olika nyanser av grått och brunt.
